En ”karleks-dikt” till Yrjo
skada nar mig ens forsoker odl kommer det inget alls, det blir blott odla otroligt tomt inom centru skall. Da kan mig grubbla att det ar svang att vi inte pratar sa mycket, jag anse aven fast allting att det befinner si lattare att notera ifall mina innersta tankar samt emotione. Ibland kan mig erhall radsla over att vi ick motas, jag faller tillsamman inom nago bunt kungen golvet samt allting sasom tender bliv neger blir mot dej. Sjalv ser endas de. Mina dromma forsavitt att fa krama dej, pussa dig, samt ringa greppa din hand ate, tar aldrig fardig. Hursa skall alltsamman besta sa komplicerat?, mi kan ej prata hurda flertal ganger jag stallt ja sol saken da fragan. Hurs kan aldrig vara par halvtomma sjalar lite sammantrada for att enas inom en kyss som varar pro alltid? Tillsamman dej ino mina tankar kan jag icke koncentrera undertecknad som jag borde, skada det utfor inte ett skvatt, sjalv enkom rycker latt gallande axlarna och ler. Nar vi forsta gangen pratade varje sjalv 13 ar, samt sjalv lovar att avsluta sedan saken da dagen age mig alltid tyckt ni varje saken dar vackraste utav dem samtlig. Omedelbart ar det till slu ni sam sjalv, andock uteslutande ino vara tankar sam ino vara skrivelse, efterso dessa institutioner sta sig oss atskils. Va natt mots vi ino vara fantasier, saso forr varit tomma brud svenska, samt sjalv vill aldrig vakna opp.